Borde svenskmärkningar även inkludera krav på helsvenskt foder?

Vad är utmaningen med djurfoder?

I svensk animalieproduktion används årligen 2,3 miljoner ton foderspannmål och 675 000 ton proteinfoder (exempelvis soja, fiskmjöl, raps och solrosfrön). Cirka 2% av foderspannmålet respektive 70% av proteinfodret är importerat. Om man räknar på det kan man se att runt 17% av allt foder som djuren i Sverige äter har importerats, medan 83% av fodret kommer från inhemsk produktion.

Primärt är det soja och fiskmjöl som identifierats som bovar i dramat.

Det låter ju faktiskt rätt så bra. Den stora utmaningen är att proteinfodret, och speciellt det importerade proteinfodret, har en stor klimatbelastning och innebär höga miljörisker.

Primärt är det soja och fiskmjöl som identifierats som bovar i dramat. Bland annat går hela 78% av det svenska havsfisket till fiskfoder – ett intensivt fiske av haven som driver de marina ekosystemen mot kollaps. Sojan, framför allt icke-europeisk, bidrar till avskogning genom att ta upp odlingsmark i känsliga delar av vår planet. Detta även om sojan är certifierad.

Förutom att framtagningen av dessa proteinfoder bidrar till ett av de största hoten mot den biologiska mångfalden globalt, är det även svårt att kontrollera om miljökrav följs vid framställandet. Importberoendet av dessa proteinfoder skapar även en sårbarhet i svensk livsmedelsförsörjning vid förhöjd krisberedskap.

Dessutom är spannmålet nästan helt beroende av insatsvaror: För att skapa ett animaliskt protein krävs foder. För att skapa foder krävs grödor. För att skapa grödor krävs insatsvaror som gödsel, bränsle och växtskyddsmedel. Så även om allt foder skulle produceras i Sverige kommer foderproduktionen fortfarande vara importberoende, eftersom Sverige importerar allt sitt bränsle och bekämpningsmedel.

Hur ser ursprungsmärkning ut idag?

En del av dagens märkningar och certifieringar av livsmedel har krav på transparens kring fodrets ursprung. Detta gäller dock enbart på andelen av den totala mängden foder:

• Svensk Sigill har krav om att 70% av fodret ska vara svenskodlat.
• KRAV har som villkor att gårdar med värphöna, matfågel och gris ska ha en 50% självförsörjningsgrad av foder.
• Den frivilliga märkningen ”från Sverige” reglerar inte användningen importerat foder utan tar enbart hänsyn till att djuruppfödningen har skett i Sverige.

Det krav som de svenska märkningarna ställer på proteinfoder är ofta att sojan ska vara certifierad, eller att fiskråvaran ska komma från hållbart fiske.

Hur skulle ett foder kunna se ut istället?

I projektet Framtidens Foder för Fågel, Fisk och Fläsk undersöker Axfoundation tillsammans med en rad partners frågan; Vad är ett hållbart foder? Klimatutsläpp är självklart viktigt, men det är bara en dimension i ett komplext system. Minst lika viktigt är markanvändning och biologisk mångfald.

Kan vi som civilisation i första hand använda oss av regenerativa foderråvaror, det vill säga organismer som ”äter” de ämnen som vi vill bli av med? Råvararor som har låg attraktionskraft för mänsklig konsumtion och som utgör restströmmar från de gröna industrierna? Exempel på sådana råvaror är Östersjömussla som reducerar övergödning, mykoprotein som rensar svartlut eller amerikansk vapenfluga som äter livsmedelsavfall.

Kan vi som civilisation i första hand använda oss av regenerativa foderråvaror, det vill säga organismer som ”äter” de ämnen som vi vill bli av med?

Går det sedan att utöver dessa råvaror addera närande vegetabiliska grödor i fodret, som baljväxter som binder kväve när de växer, eller hampa som binder kol effektivt? Som en sista utväg, först om dessa ingredienser tillsammans inte utgör ett fullkomligt foder, kan jungfruliga tärande grödor läggas till, såsom vete, vilket är det som idag utgör bulken i fodret.

Vi måste producera livsmedel på ett sådant sätt och i sådana mängder att det går ihop med de näringsflöden som finns tillgängliga på jorden.

Vad skulle detta tillvägagångssätt få för effekter?

Det är självklart att ett system som detta kan komma att medföra vissa begränsningar i hur många djur som kan födas upp på ett sådant foder. Men det är just det som är poängen. Vår biosfär har begränsade resurser. Vi måste producera på ett sådant sätt och i sådana mängder att det går ihop med de näringsflöden som finns tillgängliga på jorden. Om vi redan nu börjar täppa till hålen genom insatser inom foderproduktionen kan det bidra till att den biologiska mångfalden, vårt lantbruk och självförsörjningsgrad stegvis förbättras.

Vad skulle ett sådant foder få för effekter?

• Efterfrågan på baljväxter och andra närande proteingrödor så som hampa skulle öka vilket skulle bidra till att fler lantbrukare börjar använda grödan i sin växtföljd och därmed reducerar behovet av gödning.
• Efterfrågan på regenerativa proteinråvaror så som mykoprotein, blåmusselmjöl och mjöl på amerikansk vapenfluga skulle öka. Detta skulle även öka cirkulariteten i jordbruket. Utbyggnaden av dessa industrier skulle leda till ett lägre pris på dessa råvaror.
• Det skulle öka Sveriges självförsörjningsgrad och därigenom minska Sveriges årbarhet vid ökad beredskap.

Så, behövs det en märkning som kräver helsvenskt foder? Det viktiga är att Sverige ökar andelen regenerativa och närande ingredienser i fodren och minskar andelen tärande ingredienser. Märkningar kan vara viktiga verktyg för att nå dit, och en märkning som ökar kraven på svenskt proteinfoder kommer göra stor skillnad på vägen.

Det är värt att gräva vidare i. Och kanske även utmana. Vem blir först med en märkning för helsvenskt foder? Jag vill i alla fall gärna köpa ägg som både bidrar till att rena våra hav och stärka Sveriges beredskap.

/Christian Sjöland, Projektledare Framtidens mat, Axfoundation